Med en trupp bestående av förra årets guldmedaljörer från P18 och fyra 93:or, såg truppen nästintill identiskt ut som förra årets J20. Den enda skillnaden var ledarstaben. Patrik Ewertstein hade bestämt sig för att lägga taktiktavlan på hyllan och tacka för sig och in kom IFK legendaren Anders Liw. Det var nu hans uppdrag att försöka följa upp succén från i fjol, assisterad av Martin Karlsson. Målet med säsongen var tydligt, vi skulle spela slutspel.

Hur såg då förutsättningarna för säsongen ut?

Vi startade ett samarbete med Kareby A-lag, vilket ledde till att träningar på både försäsong och säsong samordnades lagen emellan. Spelare från juniorlaget behövde då inte gå igenom IFKs A-lag för att få seniorerfarenhet utan kunde då användas Kareby. En deal som gynnade både IFK Kungälv och Kareby!

Serien startade dock på värsta tänkbara sätt. Med uddamåls förlust i premiären mot bottentippade Motala, sprudlade inte direkt laget av självförtroende. Det snackades om att slutspelet var kört och att det inte var det IFK vi var vana att se. Med hjälp av ett lite halvgenomtänkt spelschema, signerat Svenska Bandyförbundet, fick vi dock chansen att ta revansch på Motala matchen efter. Matchen i sig minns jag inte så bra, bara att efter den matchen så vände det och vi började spela med självförtroende igen.

Matcherna duggade tätt och vi radade upp ett par vinster. Vi gjorde ungefär det som förväntades av oss, ”En dag på jobbet” som Mats Ågren, f.d. tränare för laget, skulle ha uttryckt sig. Resultaten kom och gick och när det endast återstod två matcher av serien, blev vi tvungna att ta poäng. Vi var placerade på en sjunde plats men både Sirius och Katrineholm jagade tätt bakom, dessutom med betydligt lättare matcher kvar.

På vårt program stod det dubbelmöte mot Villa-Lidköping. Ett Villa som vi haft så otroligt svårt att prestera mot skulle vi nu behöva sno poäng från. Första matchen spelades på Skarpe Nord och nu var det dags att prestera. Men med ett 3-5 underläge en bit in i andra halvlek såg läget långt ifrån bra ut. Efter en Timeout var det som blixten slog ner från klar himmel. Vi kom segrande ut från matchen med hela 8-5 och slutspelet låg återigen i våra händer. En förlust i Sparbanken Arena resulterade senare i en spännande hemfärd. Katrineholm skulle möta redan klara seriesegrarna Vänersborg på hemmaplan. Vid vinst där så skulle vi missat slutspelet. Som tur var så tog Vänersborg en betryggande ledning som Katrineholm aldrig hann hämta in och slutspelat var säkrat.

Väl i slutspelet fick vi absolut sämsta tänkbara motstånd, Vänersborg! Ett Vänersborg som varit i final fyra år i rad och rent av lekte hem årets upplaga av juniorelitserien. Det var nu vår uppgift att se till så att historien inte skulle upprepa sig själv. En svår uppgift som började så bra! Med ett stabilt 4-4 resultat på Skarpe Nord, där Vänersborg kvitterat i slutminuten, kunde vi med gott självförtroende blicka framåt mot returen. Vi skakade dem ordentligt och de skulle verkligen behöva komma upp i nivå för att besegra oss. Returen började och halvtids resultatet skrevs till underläge med 4-2. Inget hopplöst fall alls. I andra halvlek beslöt vi oss för att gå upp och sätta press på Vänersborg. Det visade sig inte fungera utan Vänersborg kunde rycka ifrån och stänga matchen.

När man blickar tillbaka på säsongen såhär i efterhand, kan vi konstatera att vi är relativt nöjda med resultaten vi åstadkommit. Med en trupp bestående av mestadels yngre spelare, placerade vi oss 8:a i juniorelitserietabellen. Detta resulterade till att vi lyckades kvalificera oss till slutspel vilket var målet med säsongen. När det gäller Vänersborg, upprepade historien sig och de besegrade SAIK i finalen med hela 8-1.

Vi blickar nu framåt mot nästa säsong då målet känns självklart. Vi ska spela på Friends!

/Andreas Berggren Eckert

Reds notering: Sista bilden inlagd visar Andreas Berggren Eckert och Axel Ekhom där man i P19 landslaget, EM i Oslo, tog guld genom att utklassa Norge.