Ett avskedsbrev…
Ett avskedsbrev...
Ibland är det väldigt svårt att ta farväl. Särskilt till någonting man älskar. Det är därför jag skriver dessa rader med en stor klump i halsen. Speciellt efter den här säsongsavslutningen. Det var ju inte så här det skulle sluta. Jag ville verkligen avsluta karriären på topp med ytterligare ett Elitserieavancemang. Men tyvärr blir livet inte alltid som man vill...
Jag flyttades upp till IFK Kungälvs A-lagstrupp som 17-åring under hösten 2007, en säsong som avslutades på bästa sätt med avancemang till Elitserien. Säsongen därpå kom min tävlingsdebut för klubben med en seger mot Broberg på Skarpe Nord i tredje omgången. Oförglömligt och helt fantastiskt! Min andra match var mot Örebro på bortaplan och jag minns hur Mikael Vaihela avgjorde i slutet av matchen med ett avslut på tennis medan Putte Sunnanängs befann sig på sjukhuset med ett skärsår i ansiktet. Jag var något mer nöjd med hur dagen utspelat sig än vad han var, om jag minns det rätt. Från och med säsongen därpå har jag haft det stora nöjet att ha spelat varenda serie-, slutspels- och kvalmatch förutom en pga tenta och några pga sjukdom (samt "Covid-säsongen" som jag stod över helt). Totalt har jag spelat hela 358 tävlingsmatcher för klubben i mitt hjärta - tredje flest i föreningens historia. Detta är jag oerhört stolt över! Därtill har jag spelat runt 100 tränings- och cupmatcher, varit kapten och assisterande sådan, agerat spelande tränare en säsong samt suttit i såväl klubbens styrelse som valberedning.
Under min tid i A-laget har jag haft det stora nöjet att spela med över 100 olika spelare och jag har haft dussintals tränare, ledare och andra som hjälpt oss i olika former. Flera av dem kommer jag att stå nära livet ut. Jag vill tacka er alla! Ingen nämnd, ingen glömd.
När jag tänker tillbaka på åren som passerat och säsongerna som spelats så är det några matcher och ögonblick som sticker ut i minnet. Min Elitseriedebut, enda målet (en straff mot GAIS i ett kval), U23-landskamp, slutspelsmatcherna mot Villa Lidköping, World Cup-äventyret där vi vann en grupp obesegrade mot Villa, Broberg och Jenisej, ångestkvalet för att hålla oss kvar i Allsvenskan, en massa fantastiska Annandagsderbyn där kanske matcherna mot GAIS på ett fullproppat Heden sticker ut... Listan kan göras lång!
Nu har det alltså gått 17 säsonger sedan jag kom in i A-lagets omklädningsrum för första gången. Jag gick in där som en liten kille, nervös för att få byta om med sina idoler (Liw, Lindberg, Gratjov m.fl.). Nu när jag lämnar samma omklädningsrum hoppas jag att någon (eller några) unga bandyspelare sett på mig på samma sätt. I halva mitt liv (!) har IFK Kungälv verkligen varit mitt andra hem, min andra familj, och under min tid i laget har jag tagit studenten, utbildat mig till jurist, gjort karriär, träffat min flickvän som sedermera blev min fru och med henne fått två helt underbara pojkar. Jag är helt säker på att omgivningen i denna fantastiska förening hjälpt mig i allt detta och format mig till den jag är idag.
Men nu väljer jag att tacka för mig! Åtminstone som spelare i A-laget. Jag känner helt enkelt att livet inte riktigt går ihop längre med en elitsatsning. Ett krävande arbete, en familj och en del annat gör att jag inte riktigt räcker till någonstans - då måste någonting ge vika. Nu var det bandyns tur. Men ni kommer garanterat se mig på bandyläktaren eller på planen i andra sammanhang framöver. Livet tar ju inte slut här! Det blir bara annorlunda.
Jag vill avsluta med att tacka ALLA fantastiska människor som under mina år i klubben lagt ner sin tid och själ för att sådana som mig ska kunna göra det vi älskar - nämligen att lira bandy. Jag vill också passa på att tacka Skarpa som verkligen satt en guldkant på tillvaron som bandyspelare i IFK Kungälv - ni är grymma! Slutligen vill jag passa på att tacka min fru Therese som stöttat mig och möjliggjort att jag kunnat spela bandy fram tills nu samt mina föräldrar och då särskilt pappa Per som under alla år kört mig till mina träningar, även när vi bodde i Västra Frölunda och jag under en fotbollsturnering övertalades att börja i Kareby av deras dåvarande ungdomstränare (vilket innebar flera år med långa bilkörningar och väntan i regnet på Skarpe). Utan dig farsan hade det inte blivit någon bandykarriär överhuvudtaget!
Forza Kungälv!
#2
